En liten "novell" jag skrev när min Rosanna var borta
Ingenting är någonting utan dig, kärleken
Hans kropp svävade efter att ha förlorat kraften att känna kärleken. Han kunde inte ens gråta efter ha mist känslan av någonting. Maktlöst stryker han sig i håret som hängde framför ögonen. Ingenting är värt någonting skriker han ut högt i sitt tomrum av luft och sorg. sakta glider han ner i sängen med kläderna på och släcker ögonen i hopp om att kunna skänka sitt liv till helvettet och få ett nytt av himmelen. För nu var allting, precis som ingenting. Han kunde inte sluta tänka samtidigt som han inte kunde tänka. hela hjärnan var överbelastad av känslan som inte gick att beskriva. en, två och tre sekunder har gått och ingenting har hänt. Men han vill inte vänta mer, han tänker inte. Skorna åker på hans fötter, dörren skjuts upp och han tar fart. Han springer igenom det äckliga vår regnet som han klyver till tårar. Han bara springer ända tills gatulycktorna inte längre lyser och mörkret tar över hans värld. Där stannar han upp som kastar allting urs sig, han spyr. Kräks ner på den blöta marken och återigen hoppas på att han inte längre ska känna.
Hans hjärta pumpar nu så högt att fåglarna som just kommit tillbaka släpper sina fötter från grenen och flyger iväg. Hela marken fylls av små flygande skuggor i månskenet som är det ända lyset som för tillfället existerar i hans värld. Han kan inte se en meter fram för sig, kan inte tänka en sekund in i framtiden. Han har slagit av och reagerar nu på instinkt. Vilket i hans fall lyder: Jag måste hitta tillbaka till kärleken. Han tittar på sitt finger med dom fula bort bitna naglarna. Han sätter fingret mot en trädstam och ristar in ordet: Ingenting. Han trycker så hårt att pekfingret går av och börjar blöda. Men han känner inget efter att den maximala smärtgränsen redan är nådd.
Han försöker tänka, han vill få kontakt med sig själv. Han vet att han måste göra någonting, men han vet inte vad någonting är. Ska han spilla sitt liv till priset av inget eller ska han ta upp kampen och sluta som en hjälte med ett hjärta av guld. Han tittar upp mot himmelen utan att blunda för regndropparna som skär i hans ögon. Han känner hur det tar slut, han känner hur benen slutar bära och hur synen börjar upplösas fastän ögonen är öppna. Han faller till
marken och hinner tänka en sista tanke:
Jag kommer alltid att älska dig -
även om jag dör.
Hans kropp svävade efter att ha förlorat kraften att känna kärleken. Han kunde inte ens gråta efter ha mist känslan av någonting. Maktlöst stryker han sig i håret som hängde framför ögonen. Ingenting är värt någonting skriker han ut högt i sitt tomrum av luft och sorg. sakta glider han ner i sängen med kläderna på och släcker ögonen i hopp om att kunna skänka sitt liv till helvettet och få ett nytt av himmelen. För nu var allting, precis som ingenting. Han kunde inte sluta tänka samtidigt som han inte kunde tänka. hela hjärnan var överbelastad av känslan som inte gick att beskriva. en, två och tre sekunder har gått och ingenting har hänt. Men han vill inte vänta mer, han tänker inte. Skorna åker på hans fötter, dörren skjuts upp och han tar fart. Han springer igenom det äckliga vår regnet som han klyver till tårar. Han bara springer ända tills gatulycktorna inte längre lyser och mörkret tar över hans värld. Där stannar han upp som kastar allting urs sig, han spyr. Kräks ner på den blöta marken och återigen hoppas på att han inte längre ska känna.
Hans hjärta pumpar nu så högt att fåglarna som just kommit tillbaka släpper sina fötter från grenen och flyger iväg. Hela marken fylls av små flygande skuggor i månskenet som är det ända lyset som för tillfället existerar i hans värld. Han kan inte se en meter fram för sig, kan inte tänka en sekund in i framtiden. Han har slagit av och reagerar nu på instinkt. Vilket i hans fall lyder: Jag måste hitta tillbaka till kärleken. Han tittar på sitt finger med dom fula bort bitna naglarna. Han sätter fingret mot en trädstam och ristar in ordet: Ingenting. Han trycker så hårt att pekfingret går av och börjar blöda. Men han känner inget efter att den maximala smärtgränsen redan är nådd.
Han försöker tänka, han vill få kontakt med sig själv. Han vet att han måste göra någonting, men han vet inte vad någonting är. Ska han spilla sitt liv till priset av inget eller ska han ta upp kampen och sluta som en hjälte med ett hjärta av guld. Han tittar upp mot himmelen utan att blunda för regndropparna som skär i hans ögon. Han känner hur det tar slut, han känner hur benen slutar bära och hur synen börjar upplösas fastän ögonen är öppna. Han faller till
marken och hinner tänka en sista tanke:
Jag kommer alltid att älska dig -
även om jag dör.
Kommentarer
Trackback
